Planer för framtiden

Möjligheter. Så många möjligheter! Just nu sitter jag och funderar och planerar min hösttermin. Det är den första terminen på mitt sista pluggår och jag tänkte mig att jag ska åka utomlands. Jag börjar tröttna på Växis. Det räcker liksom inte längre. Det kliar i kroppen, trots alla bekvämligheter. Jag längtar efter att upptäcka något nytt och komma närmare "det riktiga livet". Jag vet att jag inte kommer att bo i Växjö längre än nödvändigt, trots att det är en trevlig plats. Det jag vill ha finns helt enkelt inte här. Det jag vill ha finns inte heller i Wolverhampton, Oslo eller Roskilde men kanske kan det ge en liten guldstjärna på mitt cv.
Har jag berättat om min chico? Förutom att han är spanjor (fantastisk egenskap!) är han också rymdingenjör. Precis, en sån där rocket scientist. Det skojar vi om ibland. Han är ett riktigt kap alltså. Rymdingenjörsjobb är det dock ont om i Sverige. Särskilt om en inte kan svenska. Därför hade det varit extra fint att komma iväg under hösten, så att den där guldstjärnan på cv:et kan ge mig ett jobb någon annanstans än här.
 
20 år gammal på min första "bo utomlands-upplevelse". Au-pairjobb i Spanien. Det bästa jag har gjort.
 

30 dagar och en lista - dag 4

Dag 4: Mitt hus
 
Det allra bästa ur min pyttelägenhet på 25,1 kvadrat. Här är mina favorithörnor.
 
Gamla ting med känsla av historia får mitt inredningshjärta att slå lite extra. Stenar och snäckor som frambringar minnen från härliga dagar med min chico och en flätad hampaduk.
 
 
Fönstret i kökvrån utnyttjas till max. En planta och kokböcker från olika länder och generationer samsas om utrymmet på fönsterbrädan.
 
 
Sängbordet. Fasan över att väckas av ett hysteriskt ringande gör att den tjusiga väckarklockan (som inte tickar!) mest är prydnad. Kvällslektyr och en plastros. Den platsrosen fick jag av min chico min andra feria (stadsfest) i Sevilla. Då har alla kvinnor rosor i håret och det ville jag också ha.
 
 

Sängbordet, som egentligen är en hylla, i sin helhet.
 
 

Jag vill tacka min pojkvän, min familj...

Alltså, när en har arbetat på ett arbete så hårt och så länge att när det är över känns det så tomt. Bitterljuvt, men mest ljuvt. Idag gick min kandidatuppsats upp på opponering och jag fick själv opponera på en kursares verk. Nervositeten flödade redan igår och resulterade i kallsvettningar, men det gick! Det slutgiltliga kritiken är framförd och jag kommer snart att skicka in slutversionen. I början av december trodde jag aldrig att jag skulle komma hit. Det trodde ingen annan heller. Rykten som säger att examinatorn är en eldsprutande drake som inte godkänner något talade också emot det hela. Men nu är det snart över. Bagateller återstår. En liten triumf.
 
| plugg, studentliv | Kommentera |
Upp