Hemmavid

Senast jag var i hemtrakten for pappa, lillasyster och jag ut på tur i en svart cabriolet. En rejäl dos sörmländska landskap kan vara livsnödvändigt när en ska återvända till platsen utan träd och sommar.
 
 
 
 
 
 
Från overkligt gula rapsfält och en fläckig ko i solnedgång...
 
 
...Till röda lador med minst hundra år på nacken och hundkex i mängder...
 
 
... Och alléer och mer hundkex.
 

Nyklippt frippa!

Det här med att flytta runt en massa för med sig en del problem. Att hitta en bra frisör är ett sådant. Det är svårt att hitta ett prisvärt ställe, med värderingar á la no poo och en frisör som förstår vad jag menar. En kan ju inte begära att alla krav uppfylls, det vore ju ganska drömlikt om det skulle ske. Men prisvärt och en frisör som förstod mig lyckades jag hitta. Det slitna for av och vi snackade inte mer än vad som är trevligt. Ganska skönt, tycker jag. Det och en skön schamponering (alltså SÅ SKÖN!) är sådant som ger mig en bra frisörupplevelse. Dessvärre är mitt hår proppat med preparat och produkter som inte håller enligt min filosofi (no poo), men det får vara okej.
 
 
 
Nyklippt, rakhårig och lagom glad.

Två veckor och en giffel

Hur knäppt är det inte? Två veckor kvar i den lilla staden jag bor i, i min älskade lägenhet, bland de bekantskaper jag har samlat på mig under dessa två år. I kväll ska det sägas tack och hej till kollegor. Det börjar kännas nu.
Jag har aldrig varit ett fan av dramatiska hej-dån. Mest för att jag inte kan hålla mig i schack. Istället för att en massa känslor ska bubbla upp till ytan och tårar fällas föredrar jag adjön av en mer odramatisk karaktär. Typ "vi ses snart". Och det gör vi ju. Vi ses snart.
 
 
 
 
Upp