Så mycket att räkna ner till!

Oh yes! Idag är det 4 veckor kvar till min efterlängtade Spanienresa. Såklart är jag galet taggad på att träffa min chico igen efter så lång tid ifrån varandra. Men innan jag åker till Solkusten och har det bra har jag två viktiga stopp att göra. Först ska jag åka hem. Hem till Sverige. Hem har aldrig smakat så bra på tungan som den här sommaren. Isoleringen, det osomriga vädret, den dyra maten, det fruktansvärda badrummet som blir en liten pool varje gång man duschar... Allt påminner om hur bra det är hemma. Först hem alltså, och dit är det bara tre veckor kvar på måndag. Fantastiskt! Väl hemma i Sverige ska jag flytta igen, den här gången ska alla saker in i lägenheten på Campus. Det blir nog sjukt bra. Det har blivit hemskt massa flyttar det senaste ett och ett halvt åren. Jag har bytt postnummer inte mindre än 7 gånger. Den här gången blir det åtminstone lite mer permanent.
Hur ska jag få tiden att gå snabbare då? Min lediga tid spenderas mest med min ukulele. Detta kalasbra instrument. Man kan också skriva listor i fina anteckningsböcker, läsa romaner och tänka på hur bra allt kommer vara när tiden här är över. Och så kan man tänka på  hur minnena härifrån blir historier som berättas hundraen gånger i Sverige. Min favorit är den om när jag vaktade en kunglig rullstol. Den skulle nog platsa i mina framtida memoarer.
 
Mina bästa sysselsättningar, juli 2013. 

Om att äta här

Mat på Mageröya är en historia för sig. Vi börjar från början. Jag bor på ett gammalt slitet motell. Här bor det minst 50 personer och alla delar på två kök. Det lilla är väldigt litet. Man kan liksom inte vara två som lagar mat samtidigt. I det stora köket är det mindre klaustrofobiskt. Känslan är lite mer "gillestuga". Det finns en TV, flera kylar och frysar och två spisar. Men som alltid när man är många som delar på ett utrymme blir det grisigt rätt snabbt. Folk lämnar gammal disk, torkar inte av bänkar och spisar och vi inbillar oss att en magsjukeepidiemi inte är långt borta... Folk stjäl andras mat, helt ociviliserat. Därför är det många som endast går till köket när det inte finns något val. En del lever på bröd och nudlar. Jag är lite sådan, jag med. För det är inte bara en snuskig historia, det här med mat. Det är också galet dyrt. All mat är dyr i Norge. Utom lax. Och nudlar. Ännu dyrare är det på Mageröya. Det går inte att odla en grönsak här. Inte ens träd vill växa här. Det är faktiskt sant. De enda träden som finns här är planterade. Så man förstår att grönsaker och frukt måste fraktas långväga, men potatis för 63 kr/kilot känns något saftigt. Så mest lever jag på en diet av nudlar, bröd, yogurt och banan. Intresset för matlagning har tagit en paus just nu.
 
 

En filosofisk tanke

Jag tänkte försöka förmedla hurdant livet är här på Mageröya. Min första vecka här, på väg upp till Nordkap kom jag till insikt med varför folk som bor här väljer att stanna kvar. Klimatet är extremt. Noll solljus under två vintermånader, extremt kalla vintrar (och alla andra årstider, sommaren kommer liksom aldrig hit), det ligger så pass avlägset att Nordpolen är närmare än huvudstaden, det är isolerat och svårt att ta sig härifrån. Men! Har man sett fjordarna i midnattssolens ljus över det stilla havet förstår man. Det är lugnet helt enkelt. Harmoni i själen. Naturen gör något med människan här. Men byn, den lilla nedslitna byn med igenbommade affärer och graffitimålningar är sorglig. Och jag kan inte låta bli att imponeras av invånarna här. De som stannar år efter år eftersom det inte kan få ro i själen någon annanstans. True story. Såklart finns det annat än naturen som får en att brista upp i ett leende. Samekvinnor i traditionell klädsel och knasiga renar som springer omkring är ett par exempel.
 
Byn i ett nötskal. Tänker mig att Island ser nog ungefär ut så här. Men det är ett framtida projekt.
Upp