Helgen med pappa - del 1

Min far kom ju hit på besök i helgen. Jag mötte honom på flygplatsen. Vi åt burgare på restaurang innan vi åkte hem till Wolverhampton. I en gammal svart engelsk taxi åkte vi till Lomas Street, gick på butiken som har öppet 24 timmar om dygnet och gjorde en kudde av ett örngott packat med sängkläder. Sen sov vi. För dagen efter skulle vi åka till Birmingham och bo på hotell.
 
 Det är så härligt skönt i luften här just nu. Och så fint med alla höstlöv!
 
Vi gick till kanalen i Birmingham där båtarna åker runt och duvor matas av barnfamiljer.
 
Det var så mysigt där bland båtar, restauranger och broar.
 
Det fanns väggkonst.
 
Och oräkneliga tegelbyggnader.
 
Ja, ni ser ju.
 
Spännande arkitektur på ett torg.
 
Och konstmuseumet som vi snabbt sprang igenom för att komma till utsällningen om anglosaxerna. Vi tittade på gamla verktyg och ett urgammalt svärd. Min pappa gillar inte konst jättemycket, men vi ett tillfälle blev även han betagen av målningarna.
 
Här är biblioteket. Dagen efter ringlade det en kö här för auditions till Britain's Got Talent. Kul!
 
På kvällen åt vi min födelsedagsmiddag på indisk restaurang och gick en promenad vid vattnet. Det var en fin dag.
 

Födelsedagsplanering

På tisdag fyller jag 24 år. Innan jag åkte hit tänkte jag att på bara en månad skulle jag ju inte ha hunnit lära känna folk så pass bra att min födelsedag skulle uppmärksammas. Minnet av min värsta födelsedag kom tillbaka. Det var det min första födelsedag utanför föräldrahemmet. Jag hade tenta dagen efter och mina två lägenhetskompisar som aldrig annars gick ut var såklart borta. Jag satt ensam på mitt rum och pluggande till tentan och beställde hem en pizza.
 
I år kommer min pappa och hälsar på mig. Vi ska utforska Birmingham, gå på pub och hänga. Jag ska visa honom de knasiga kranarna i badrummet (en för kallt vatten och en för varmt) och att lampan tänds genom att dra i ett snöre. På tisdag ska jag och gänget här äta på indisk restaurang. En av rätterna har vunnit ett pris i Master Chef (tv-programmet där vanliga människor lagar mat, ni vet). Och nästa helg ska vi ha en utekväll. Ett tredagars-firande. Det hade jag aldrig trott.
 
Min allra bästa födelsedag. 2013. Storm utanför och alla mina Växjökompisar samt Spanjoren i min etta på 25 kvm.

Go Wolves!

Det låg förväntan i luften. Stämningen var god. En chokladmunk var tuggade vi i oss innan vi drog mot stadion. Den där stora orangegula byggnaden en går förbi varje dag på väg till universitetet. I god tid var vi på plats. Jag köpte en varm choklad från en foodtruck som stod parkerad utanför. Tänkte att det vore taktiskt att hålla fingrarna varma när kylan kröp igenom vantarna. "Var kommer du ifrån?", frågade en vakt. "Sverige", svarade jag. Vi satte oss på läktaren. En del av oss mer belevrade sportfantaster bar suporterkläder, såsom halsdukar, mössor och t-shirtar. De tomma sätena fylldes på av brittiska, tillsynes anständiga, män. Matchen började och snart förstod vi att vi befann oss bland dem. Huliganerna. Inte en sekund slutade de sjunga, stampa eller kasta förolämpningar mot motståndarlagets läktare. Inte en person på hela läktaren satt ner efter att matchen hade börjat. "Jag betalade för en sittplats", sa någon i sällskapet. Svordomarna flödade och avlöste varandra. Vi gjorde mål. Supportrarna sjöng. Jag stämde in där det gick. Vi gjorde mål igen. Försökte hänga med i alla "uy", "yey" och "oh". Huttrade och klappade händerna. Entusiasmen var oundviklig. Det var mitt livs första fotballsmatch. Det var roligt. Och vi vann.
 
Wolverhampton Wanderers hemarena.
 
Som ni ser satt vi ganska högt upp.
 
Amerikanska cheerleaders hade flugits in för att närvara.
 
Gänget.
 
Go Wolves!
 
Upp