Den 27 november

 
Den senaste tiden har jag levt i min egen bubbla. Skrivit essäer, funderat på miljoner saker och typ inte pratat med någon (i verkligheten). Mitt fysiska jag har suttit på den lila skrivbordstolen framför skrivbordet i mitt vaniljsåsfärgade rum och lyssnat på pianostycken medan tankarna har surrat runt i huvudet. Faktiskt har jag varit ytterst lite i nuet och ganska mycket i en imaginär framtid. Ibland behöver jag vara själv med mina tankar.
 
Nästa vecka flyttar Spanjoren från Spanien. Han ska bo i Tyskland och vara ingenjör. Som ni förstår är det här ganska världsomvälvande för oss två. Det hela blev ännu mer ogreppbart när jag fick ett ja från ett konstmuseum i Berlin. Från och med februari ska jag och Spanjoren bo i samma land.
Kan. Inte. Fatta. Det.
 
Translation:
The Spaniard is moving to Germany next week, to work. I am going to Berlin in February to work at an art museum. Worldshaking news.
 

Ångest, mardrömmar och tårar

Ibland händer saker i livet som gör att en mår dåligt. Det kan vara att en får i sig en dålig hamburgare och blir magsjuk eller att en får ett nej från personen en frågat chans på. Det tycks vara så att de ting som handlar om relationer stannar kvar hos oss längre än något annat. Minnet från den dåliga burgaren försvinner snabbt och vi ger oss snart på en ny.
 
Min sämsta period i livet var när jag var 14 år. Jag hade nästan inga kompisar och var ganska ledsen jämt. Ångesten jag hade tog fysisk form och jag hade ont i magen varje dag i cirka ett år. Inte helt lätt att leva med som pubertal tonåring. Inte ens läkarna kunde förklara det. Tre stycken läkare tittade på mig inom loppet av tre månader, men ingen kunde förklara mina smärtor. En trodde till och med att jag hade sprickor i revbenen. Ibland när jag känner mig väldigt stressad och aningens ångerfylld kommer den där smärtan tillbaka. Inte med samma intensitet som förr, men jag har lärt mig att lyssna på min kropp när det sker och försöker stressa ner.
 
Innan jag åkte till England hände något som fick mig att må väldigt dåligt. I vanliga fall skulle jag nog vara den sista att erkänna det, men den här gången gör jag ett undantag av skäl som jag kommer förklara. En gruppkonstellation i en nära relation fick mig att känna mig oönskad och bortprioriterad och fick mig att fundera över värderingar hos folk i min närhet. Det känns ganska fjantigt att skriva om, men faktum är att människan har ett behov av att bli respekterad och uppskattad. Speciellt i nära relationer.
 
Händelsen påverkade mer än vad jag trodde var möjligt. De två första nätterna präglades av sömnlöshet, vilket aldrig tidigare har hänt mig, och en konstant beredskap till gråtattacker. Inte helt smidigt när en försöker fortgå sitt liv som vanligt glömma det hela. Helst av allt hade jag velat sopa det hela under mattan och låtsas som ingenting, men ni vet den där ångesten jag pratade om innan? Den kom tillbaka. Jag var skyldig mig själv att försöka reda ut det här. Efter att ha brutit ihop i en tröstande famn insåg jag att en konfrontation var nödvändig.
 
Jag pratade med personen i fråga, sa att om det ska fortsätta så här vill jag inte längre vara en del av hens liv. Vilket ni förstår är ett ganska stort ultimatum. Att hen, som har ansvar för gruppkonstellationen, kan fortsätta som tidigare eller försöka lösa problemen. Hen menade att hen hade förblindats av sin egen partiskhet, men var beredd att bygga upp det förtroende som hade raserats under månaders tid (som ni förstår hände det här inte bara en gång. Till slut orkade jag inte mer). Hen och jag har pratat en del om det hela, men övriga inblandade är nog fortfarande ovetandes, vilket tär på mig. Att låta en person gå ovetandes om hur dennes beteende skapar vardagsproblematik, såsom sömnstörningar, hos andra är ganska idiotiskt och skapar inte en lösning.
 
Ibland påverkas man, som tidigare nämnt, mer än vad man tror är möjligt. Den här händelsen har gjort att jag vaknar mitt i natten av mardrömmar och gör att jag undrar över hur min julledighet ska spenderas, för det är inte längre självklart. Den har gjort att jag skriver det här personliga inlägget klockan 5 på morgonen. Efter mardrömmen kunde jag inte sova mer, och jag behöver få det ut mig.
 
Relationen till den ansvariga personen håller på att lappas ihop. Dessvärre tror jag inte att hen har insett att hen har ett ansvar för övriga inblandade. Bearbetningsprocessen är långt ifrån över. Den har knappt börjat. Det går ju inte att bearbeta något när saker fortgår som förut. Det kan inte fortsätta så här. Jag kan inte fortsätta så här, med mardrömmar och ångest som kryper sig på. Det vill jag inte.

Norge under terrorhot

Omkring elva-tiden igår förmiddags läste jag nyheten som alla vi här uppe pratar om nu - Norge är terrorhotat. En oerhört olustig känsla smög sig över. Det diskuterades fram och tillbaka om huruvida vi är ju i alla fall trygga här på ön och hur Nordkap är det troligaste målet i Finnmark.
På jobbet fick vi instruktioner att rapportera beteenden utanför det normala, övergivna väskor och så vidare. Det var det hela. Ingen plan ifall något skulle hända.
Vi som arbetar där är nästan alla i tjugoårsåldern, en del studenter, andra tidigare arbetslösa. Vi är ett gäng professionella amatörer som håller skeppet flytande. Vi har alla haft tanken att det vore fint att åka till Norge över sommaren för att tjäna pengar.
Igår fick vi alltså veta att vår arbetsplats och många arbetares hem är en inte helt otroligt mål för ett terrorattentat.
Offentliga platser såsom flygplatser och tågstationer hårdbevakas. Det kungliga slottet i Oslo har stängts för besökare. USA gick idag ut i media och konstaterade att hotet mot Norge är trovärdigt.
Hotet mot Norge, och min arbetsplats som imorgon slår besökarrekord för säsongen, är högst verkligt.
 
 
Upp