hejsimone

När jag och min chico träffades tyckte han att jag var en indietjej med knäppa klädkombinationer. Jag  musikcrushade på The Killers, hade gärna röda byxor ihop med färgstarka tröjor och gula basketkängor från Cheap Monday och tyckte att folk som tittar på Melodifestivalen och gillar det inte hade någon uppfattning om vad bra smak är. Minst hade jag förståelse för typer som gillade dansband och svensktoppen. Och Carola, min egen barndomsidol. Min mamma sa en gång till mig att jag såg ut som att jag ville skrika genom mina kläder. Och det kanske jag ville.

Min favoritfilm då, som 19-åring, är fortfarande min favoritfilm och stämplas snabbt in i indiefacket. Jag råkar gilla indiefilmer helt enkelt, sådana som "inte har någon handling". Fast det har de visst det. "The Darjeeling Limited" är så galet inspirerande, roande, sorgsen, vacker och fantastisk på samma gång. Den är nästan lite helig. Det är ingen film som jag tittar på ofta. Mest när det är läge att introducera den för någon som jag tycker om, och någon som jag tror kan uppskatta skönheten i filmen.

Som 19-åring var jag himlans öppensinnad för det mesta. Det var typ okej att vara veganaktivist, att vara aktiv i pingstkyrkan, färga håret med henna och ha vänner som hade en helt annat syn på narkotikaklassat preparat än en själv. Alla var välkomna och accepterade. Också jag som kände att jag hade hittat mig själv. Det fina med min kära vänskapskrets i hemstaden är att hur olika vi än är så fungerar vi ihop. Det gör inget att man inte hörs så ofta, kanske inte mer än 2 gånger per år, när man träffas är det bara att ta vid där man sa hej då. Precis som då.