Att sakna sitt land

4 och en halv månad utan pannkakor, fikor, vårdoft och vardagssvenska. 4 och en halv månad är egentligen inte så lång tid, inte alls lika länge som 9 månader som jag tillbringade i Spanien första gången och då ville jag stanna kvar. Nu längtar jag. Jag längtar efter allt det svenska, min familj och mina vänner. Jag längtar och saknar. Samtidigt som jag har det bästa som finns här, att vakna brevid världens finaste pojke varje morgon. Spansk mat och det spanska språket i vardagen är något av det jag kommer att sakna mest, förutom min chico såklart. Tänk att lyxen att få träffas varje dag har blivit vardag.
Jag ser fram emot att komma hem, att kunna köpa mig en marabouchokladkaka mitt i sommaren (vilket här inte är möjligt av två anledningar: a) det finns inte marabou här och b) skulle du vara så tokig att du köper choklad mitt i sommaren skulle du aldrig få hem den innan den skulle bli till sörja), att vakna hemma (ett lite luddigt begrepp, jag ska ju flytta) och att äta yoghurt med egenblandad mueslo till frukost. Men jag kommer verkligen att sakna honom...
Upp