Ett eget hem
Jag har aldrig bott ensam, inte en endaste gång i mitt tjugotvå-åriga liv har jag bott helt själv. Det har liksom inte blivit så. Från familj till kollektiv till residens och pojkväns familj. Nu bor jag i ett hus med två andra studenter. Vi är ganska olika men det funkar ändå att bo ihop.
Jag längtar efter mitt eget boende, eller rättare sagt ett boende för honom och mig. Vi har aldrig bott ihop bara han och jag men det är något vi båda ser fram emot. I mitt visualiserande ser jag nötta träbord med mina secondhandhandlade mässingljusstakar på, väggar som täcks av bokhyllor fulla med böcker, ett piano som jag kan spela på ibland, pelargonar på fönsterbrädorna i köket och allra helst en eldstad. Min chico är mer minimalistisk av sig, är inte så mycket för "rysch-pysch" och krusiduller. Kanske är det ett spanskt drag? Spanska hem brukar vara ganska stilrena. Om vi bor i Spanien vill jag ha ett citronträd i min trädgård. Tänk att kunna gå ut och plocka sina egna citroner! Vilken lycka!
Jag var hemma hos en vän på kalas och såg att hon hade en vimpel. Då ville jag också ha en vimpel. Nu sitter den där, på väggen i vardagsrummet till mina huskamrater får nog. Visst är den fin?