Jag vill tacka min pojkvän, min familj...
Alltså, när en har arbetat på ett arbete så hårt och så länge att när det är över känns det så tomt. Bitterljuvt, men mest ljuvt. Idag gick min kandidatuppsats upp på opponering och jag fick själv opponera på en kursares verk. Nervositeten flödade redan igår och resulterade i kallsvettningar, men det gick! Det slutgiltliga kritiken är framförd och jag kommer snart att skicka in slutversionen. I början av december trodde jag aldrig att jag skulle komma hit. Det trodde ingen annan heller. Rykten som säger att examinatorn är en eldsprutande drake som inte godkänner något talade också emot det hela. Men nu är det snart över. Bagateller återstår. En liten triumf.