hejsimone

Min andra hälft bor i Spanien. Han är spansk och har bott där i hela sitt liv. Många blir överraskade när jag berättar att jag har ett distansförhållande. Kanske inte över själva distansen, det är inte helt ovanligt att ha sin käresta på avstånd. Däremot är avståndet på 400 mil en haktappare. Och att vi har levt på det viset sedan sommaren 2010. Och att vi ses cirka fyra gånger om året. Det är inte lätt alla gånger. Ibland är andra par det värsta som finns. Andra gånger är det okej, för det finns ändå ingen tid över mellan plugg, träning och vändejter. Hursom, så är det inte omöjligt!

 

Hur gör en då för att få det att fungera? 

 

Personen ska vara värd det. Får hen dig att må bra - kör på!

 

Ingen tillit, inget hälsosamt förhållande. Men det gäller ju alla förhållanden. Även vänskap.

 

Att veta vad den andra gör och hur hens dag har varit, även om det bara handlar om småsaker gör så himla mycket! Ett telefonsamtal här och ett morgonmejl där är trevliga rutiner och ni känner er närmare varandra.

 

Både när ni ses och när ni inte ses. Det ligger väl i ens intresse att ens partner mår bra. Jag minns när jag har varit megasjuk när min chico har varit nära, och oj som han tar hand om mig. Också idag när jag är febrig och i sängen klockan 21:00 ringer han och kollar läget. Sådant är fint!

 

Det ska göras så ofta det går! Finanser och tid är i mitt fall det som gör att besöken inte blir fler, men för första gången har jag bokat en weekend-resa till Spanien. Tolv timmar på resande fot, men så värt det!

 

Är det äkta? Kan du inte tänka dig att vara utan den andra personen? Kom ihåg hur viktig din partner är under dåliga dagar. För dåliga dagar kommer, och det är okej.